Jag sliter ner alla kort från vår sommar på väggen, jag tänker att "nej jag klarar inte av att se det här".

Jag beskriver mitt liv i ett sms som "en kortlek någon kastat ut och nu tvingar mig att samla ihop". 

Jag skriver engagerat på en meningslös uppgift för att inte tänka på det. 

Jag läser och vältrar mig i någon annans liv för att inte tänka på mitt eget. 

Men det kommer alltid ikapp. 

Det är inte du och jag längre. 

Tack för den tid jag fick med dig, det var det finaste jag någonsin kunde ha fått.