Jag vet inte ens vart det började. Början på något och slutet på något annat blandades ihop ungefär som när färger marmoreras. Det är mitt i mörkaste januari och jag är nybliven singel. Jag som inte varit singel på ett år? Jag minns inte hur det var. Nu var plötsligt alla helger fria, och jag var inte längre bunden till någon.

Jag var helt fri.

Det är omtumlande att göra slut med någon och säga hejdå. Det är ju en person du delat allt med? Nästan i alla fall. Till en början tycker jag det känns skönt. Intalar jag mig själv i alla fall. Men jag sover inte om nätterna, på dagarna är jag upptagen med allt möjligt från morgon till kväll bara för att slippa tänka eller känna.

Det är mitt i mörkaste januari och inte ett enda ljus syns på hela himlen.

Klockan är 2 på natten och jag har varit solo ensam singel i två eller tre dagar, jag minns inte helt ärligt. Jag pratar i telefon med Johan om hur allt känns. Jag berättar om sömnbristen och hyperaktiviteten och friheten och ångesten och allt. Han säger efter en stund ”nej men Amanda, ska vi inte nu kollektivt ladda ner tinder och göra något med våra liv?”. Hahaha, jag skrattar för första gången på vad som känns som en livstid. Okej då Johan, jag laddar ner tinder. Minns att jag tänker hur fan kunde jag sjunka såhär lågt. Dejtingapp? Det här  var ju sådant som var till för ensamma och desperata människor? Var jag ensam och desperat?

Skapar en profil, skriver en presentation och väljer en bild. Klar, dags att börja swipa.

Jag tror det var efter två dagar med tinder som din bild kom upp. Svartvit, du lagar mat och ler. Helvete vad snygg du är. Enligt din presentation hatar du långa promenader. Kul tänker jag och swipar höger. Vi matchar och jag vågar såklart inte skriva till dig först även om tinder säger att jag ska det. Du skriver. Jag skriver och vi börjar prata. Jag är ganska coolt inställd och tänker att det mest är en kul grej. Jag är ju verkligen inte ute efter att träffa någon, och absolut inte via tinder. Men du är trevlig och du bjuder ut mig på öl. Kul tänker jag och tackar ja med min coola inställning.

17.00 en onsdag ska vi ses på södermalmstorg. Det är iskallt ute men jag skakar inte av kyla. Jag är så nervös. Tittar mig omkring för att se om någon av alla personer är du. Ser ingen. Klockan blir 17.03 och jag får panik. Skriver till dig och frågar vart du är. Tittar mig runt omkring för att se om någon av alla människor tar upp mobilen. En person gör det, personen skriver ”jag är här”. Personen som är du tittar sig omkring, får syn på mig och går fram.

”Hej Daniel, trevligt”

”Hej, Amanda!”