Jag vill skriva om det här året, och vad det har fört med sig hitills. Det är så svårt att veta var jag ska börja. Jag vill skriva om varje sekund. Hur skriver en om något som förändrar en totalt hela tiden och när det inte bara är en enskild händelse utan precis varje händelse som sker. Hela tiden händer något omvälvande och jag kan knappt hålla reda på mig själv. Trots detta har jag ett lugn och en harmoni som inte liknar något jag upplevt tidigare. Jag är säker trots att omvärlden är skakande, kall och skrämmande. Jag har så mycket att uttrycka att det inte får plats här, det blir så banalt. Jag känner mig som Stephen Hawking när han pratar med sin robotröst. Jag vill prata med min egen röst för jag har så mycket att säga. Jag har så mycket i mig. 

 

Jag är Alice som faller i kaninhålet. Allt snurrar omkring henne och det snurrar omkring mig. Världen snurrar runt mig, sin egen axel och kring solen. Inte ens konstigt att verkligheten är så här. 

 

Det är fredag den trettonde februari 2015. Varje sekund känns lite längre än den tidigare, jag hinner tänka över varje situation. Jag har mer tid för mig själv och det behöver jag. Ensamheten känns inte skrämmande utan lockande. Jag vet inte än hur jag ska beskriva känslan. Det är så mycket som händer runt omkring mig och jag försöker hålla sans och reson på min verklighet. Jag möter och lär känna nya människor nästan dagligen, skolan har kommit igång ordentligt efter mitt sista jullov och om bara 112 dagar springer jag ut med en vit studentmössa på huvudet. 

 

Jag får ett datum för mösspåtagningen och hemma hos mamma hänger klänningen jag ska ha på mig. Jag planerar inför kommande höst och det är med en skräckblandad förtjusning. Möjligheterna är utan ände för mig. Insikten om att jag bokstavligt talat har hela världen inför mina fötter får mitt huvud att snurra. Jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan bo precis var jag vill, med vem jag vill eller ingen alls. Sverige är inte självklart längre. Ingenting är självklart längre.